JSTCC

Hände det mycket. Och skoj var det! NorrCupen en given hit även nästa år. Nu har jag inte möjlighet att skriva mer från tävlingarna denna säsong utan laddar inför ett nytt år med en massa Mini-Z tävlingar, både lokalt och via NorrCupen. Vi ses på banan, Peter

Denna helg blev en stor besvikelse då jag inte fick någon förare från mina hemtrakter med mig till den femte deltävlingen. Jag fick en lugn helg hemma i stället med lite race abstinens... Ses på finalen.

Till Lycksele bar det av denna gång. Mycket spännande då banan var nybyggd. Vi tog det lugnt och startade vår resa först på eftermiddagen. När vi anlände fanns det fortfarande några lediga platser i depån så vi bokade dom direkt. Fram med bilarna direkt och denna dag hade jag två tävlingsdugliga med mig. En bil som hade mittmotor och en med bakmotor. Efter någon timmes provkörning valde jag att för första gången tävla med mittmotoralternativet. Efter kvällens strul och skruvande med trasiga styrspindlar mm så hade jag en hyfsat fungerande bil och en stor hög av delar framför mig efter reserv bilen.

Efter en god natts sömn, frös inte det minsta, och en välbehövlig frukost utgjorde en bra start på tävlingsdagen.

Första intrycket av den mycket fina banan var att den var smal. Men redan efter ett batteribyte insåg jag att den var väl anpassad och passade våra bilar bra. Trotts att den bitvis är ganska kurvig så går den ganska fort. En kugg upp mot hemma passade bäst för mig. Kanterna gav gärna bilen en knuff ut på banan med risk för påkörning. Dessutom var de bitvis hårda och lite för vårdslösa mot karossen. Tydligen håller dom på att utveckla sargerna fortfarande och en uppdatering är att vänta till nästa besök.

Även denna tävling fick jag fungera som ett stöd till klubbens crew när det gällde tidtagningen. Inget problem för min del men det tar lite extra tid som skulle kunna användas till att prata med gästande förare, eller få ordning på min egen bil. Nu hade jag förberett hemma och kopierade sonika helt enkelt in tävlingsupplägget direkt i datorn. Efter en snabb genomgång så var det bara för klubben att skapa kvalheat… Sen tog klubbens eget crew över med sådan elegans att man blir avundsjuk.

Tränings- och kvalheat avlöpte smärtfritt och justeringarna gav slutsatser som resulterade i att jag kände mig nöjd med materialet inför finalerna. Däremot så ville inte tiderna bli bra utan jag var i den nedersta regionen och tävlade. Ingen feber i dag och bilen förutsägbar men det är väll bara att inse att föraren inte klarar av bättre. Om jag räknar antalet träningsvarv hemma på banan det senaste, typ året, så finns nog en del av förklaringen där… (Något att fundera på när jag kommer hem)

D-final för min del vilket gör att man får köra lite mer och träning behöver jag ju. Enda nackdelen är att man kan råka ut för något och bli fast vilket är förödande för poängen i cupen. Men det gick hyfsat för mig och jag gick vidare.

En lunchpaus där vi gick till Frasses följde, medan Umeå RC gjorde reklam och bl.a. demonstrerade en 1:16 nitrobil på vägen i snön. Den såg ut att gå väldigt bra och gav ett lite habegär som så mycket annat som han hade att beskåda/köpa. C-finalen startade när vi hämtat oss från den välbehövliga lilla promenaden. (Motion är det nyttigt, det var ju säkert 200 meter?) Nio bilar per final var det och fyra skulle få köra vidare. Bilen gick bra och jag trivdes men det räckte inte. Jag kunde bara inte hålla undan utan hamnade till slut på en 6:e plats och så var min dag klar. Det hela handlade om spårval och jag kom inte överens med den fina banan, så är det. Med en så pass bra bana är det bra mycket sekunder och tiondelar som ett idealspår skiljer sig mellan ett av mina normalspår… Träna…

Det var en massa fina heat under dagen och några var ruskigt spännande, men det får man bara se om man är på plats. (Bortsett från en liten film jag tog från standards A-final finns att ladda ner här på sidan.) Det var en mycket trevlig tävling. Banan gillar jag och den har en bra och långsiktlig layout. Jag ser fram emot nästa besök i Lycksele och en massa varvs träning så att även jag kan bli kompis med banan. Publik fanns det hela tiden och lokalen var rent kanon. Nu ska jag planera hur jag ska kunna vinna i Östersund…

/Peter Stensmar

NorrCupens tävling i Sollefteå den 19 november 2006

I vanlig ordning vaknar man för tidigt på morgonen när det är tävling på gång, även om det var ett dygn före start. När frukosten var klar samt bilar och verktyg packade var det ca 1 timma kvar innan mina samåkningskompisar skulle komma.

Första riktiga pausen i bilfärden ner blev efter ca 18 mil hemma hos ”Burström”. Han överlämnade tävlingens racemotorer som vi skulle leverera. Sen fortsatte färden de resterande 24 milen medan dimman gjorde allt den kunde för att försinka oss. Strax efter klockan 16 var vi framme vid ”Station Race Way”.

I det största mekrummet fanns det plats för alla oss fyra så vi bänkade oss där och provade banan direkt. Pang, krasch, poff, smäll, bank, osv blev resultatet på den smala banan. Träning med 4-5 bilar samtidigt innebar en massa smällar och jag undrade hur det skulle gå på tävlingen med 6 bilar per heat… Det tog inte lång stund innan hungern tog över. 300 meter till en pizza och en välbehövlig pasta gav det avbrott och kraft som saknades.

Tillbaka på banan och träningen som nu gick enligt planerna. Tider kring 7.5 gick det bra att köra och 7.29 var den bästa tid jag minns med mitt transpondernummer. Bilen gick bra och flytet på banan började infinna sig. Några riktigt vassa fajter med Johan H sitter kvar i minnet från träningen. I fullt tempo följdes vi varv på varv med växlande positioner. Sida vid sida körde vi genom flera kurvor parallellt. Men jag drog alltid det kortaste strået och tog sargen eller något liknande. Ett antal stenhårda fajter blev det dock att minnas mellan mina sargträffar och försök att hålla motståndaren bakom mig, vilket inte lyckades så bra... (Så här efteråt inser man att från denna tävling är det nog denna stund man, slipper förtränga…)

Förarskaran minskade och snart var vi bara fem kvar. Minns inte tiden men lamporna slocknade medan jag och TS satt och såg en gammal video från Norrlandscupen 1981.

06.30 började tävlingsdagen med en härlig frukost. Snart fylldes lokalen till bristningsgränsen och en kort fri träningsrunda bekräftade att bilen gick som den skulle. (Trodde jag) Jag startade i det första heatet och träningen gick som planerat. 1:a kvalet likaså men det var för många sargträffar… Insåg att en A-finalsplats är uteslutet med min fart men att gå direkt till B fanns en liten, liten, liten möjlighet. (Det är på hoppet man lever…) Alltså skulle det ökas lite. Jag vet att jag kan bättre och att det skulle krångla i de bägge återstående kvalheaten är inte troligt. Jag satsade på mina bästa batterier och bilen var i övrigt ”A-finalklar”. Trodde jag…

Visst gick bilen bra, men för sakta… Nästa kvalheat avverkades med en motor som saknade det där lilla extra som behövs när det är tävling på hög nivå. Den tycktes bara gå långsammare hela tiden. Sista kvalet kvar. Lite puts och gnugg på bilen och andra batterier om det nu skulle kunna hjälpa. Starten går och samma lite tröga gång men väghållningen är bra. Inga topptider att vänta alltså. Efter ca 10 varv så lossnar ena framhjulet… Efter några minuters väntan får jag både hjul och mutter från kurvvakterna och sätter ihop bilen igen, bara för att köra några varv till innan hjulet lossnar igen. Visserligen väntat denna gång men jag skulle vilja ha fått en bättre värdemätare på bilens fartresurser. Det handlade nu bara om att håla sig undan för jag hade ju inget att säga till om i detta heat. Det var bara att bita i det sura äpplet och hoppas på lite tur så att man kom till C-finalen i alla fall. Men tur hade jag inte… När alla kvalomgångar var klara så hade ytterligare en klämt sig in före mig i finallistan. Dock fick jag första startruta i den sista finalen, ”D”.

På startlinjen stod jag med limmade hjulmuttrar och kunde lugnt konstatera att det skulle mycket till om jag inte skulle klara av att bli trea eller bättre, som krävdes för att gå vidare. Starten gick och en liten miss oroade jag mig inte för då det var 10 minuter vi skulle köra. Det var svårt att hålla koll på ställningen på den korta banan. Bilar varvades med jämna mellanrum och om det var samma par förare eller samtliga bilar jag körde om hade jag ingen koll på. Det kändes i alla fall som om jag hade några varvs ledning då… Plötsligt, jag mins inte riktigt hur, så gick inte bilen framåt! Full gas och jag lyckades ta bilen till kurvvakten som lyfte och kände på bilen. Då verkade allt ok. På banan igen men det var med nöd och näppe som jag tog mig fram till nästa kurvvakt. I luften igen och tydligen var allt bra för inget fel hittades… På nytt försökte jag med full gas att få bilen att rulla till en kurvvakt. Där gav jag order att ta av karossen vilket inte uppenbarade några fler utropstecken utan bara en massa förlorad tid. På banan efter tredje stoppet gick plötsligt bilen framåt igen! Visserligen drog den snett men det gick att kompensera med ratten. De resterande ca 25 varven jag han köra under finalen varvade jag närmaste konkurrent ett par varv men det räckte inte. Jag slutade fyra vilket innebar att tävlingen var slut för min del.

Ja, vad ska man säga. Det går inte alltid som man tänkt sig. Men jag har haft roligt och ångrar inte att jag gav mig iväg på den här turen. Dryga 80 mil i bil samt flera meter med Mini-Z:an har gett nya intryck och erfarenheter. Att det finns så många bra förare gör ju det hela mer intressant. Det var mycket skoj att pröva en ny bana igen. Jag ska med all säkerhet även ge mig av till kommande tävlingar i NorrCupen också. Inget går upp mot en riktig tävling. Vi ses väll där!

Vid pennan /Peter Stensmar

	Tävlingsledningen ser ut att komma från en annan klubb men, banderollen är väll till för att gästande förare ska kunna känna sig hemma... MiniZäta valde en framträdande plats.	Förarsammanträdet har börjat. Tack tävlingsledning för jobbet ni utförde! Vad vore JSTCC utan er...?
	Spända förare väntar på att kvalen ska starta under förarsammanträdet.	En del av depåområdet
	Bertil försöker kopiera (?) en inställning från en medtävlandes överflöd av prylar.	Förberedelser inför nästa heat.
	Kval i race.	Kval i standard.
	Kval i race.	2:a, 1:a och 3:an i race.
	2:a, 1:a och 3:an i standard.	2:a, 1:a och 3:an i race med miniracingbolagets blänkande banderoll i bakgrunden.
NorrCupens tävling i Skellefteå den 15 oktober 2006 Klockan 16 på lördag eftermiddag äntrade jag banan med min Mini-Z. Väl vid banan möts jag av full aktivitet. Det finns redan ca 10 förare på plats och ytterligare lika många personer som någon sorts servicepersonal. Med andra ord kändes det som om man missat starten… Väl på plats så skulle min studsande bil arbetas med så att den snarare skulle likna ett strykjärn än den studsboll som den nu var. Efter sex timmars arbete var varvtiderna tillfredställnade och vägegenskaperna helt okej. De flesta förarna hade lämnat banan och några nya hade kommit. Hela tiden var det dock trevlig stämning och ett ständigt skruvande. Banan består av nålfiltsmatta och de flesta förarna är vana med gummimatta från hemmabanorna. Halt med andra ord. Den hade för dagen fått en något smalare layout än vad som jag var van från tidigare besök. Tidtagningen stod på det vanliga stället och datorn var redo för ett raceupplägg som jag gjorde klart strax efter midnatt. ProLap fungerar fint och datorn placerade in alla förare i sina kvalheat. Nu var det dags att koja. Strax före klockan sju låste jag upp ytterdörren till banan och möter morgonens första gäster. Det var ytterligare tävlande (ett gäng kom redan lördag) från Lycksele (ca 19 mils resa) som anlänt. Det dröjde inte länge innan lokalen var fylld med surr från alla som anlänt, både de som kommit dagen före och morgonpigga ortsbor mfl. Vid halv åtta börjar jag fundera hur det ska gå. Det vore bra om vi kunde komma igång med anmälan etc. men både tävlingsledaren och bisittande domaren var spårlöst borta. Lyckligtvis så kom dom (men sent!!!) och träningsheaten kunde komma igång. Tidsschemat var späckat hela dagen då 33 ekipage var anmälda. Tyvärr så kom inte fyra till start men det fick till följd att vi kunde stryka E-finalen. (En halvtimme sparad!) Tävlingen var igång och jag hade glömt att limma mitt chassi som gick sönder sent lördag kväll. Visserligen inget allvarligt men jag blir tvungen att spara vikt då bumpern inte går att använda. Trotts det besiktar jag in en bil som väger över 185gram. Tja, vikten är väll inte allt… Bilen som gick så bra under träningen på lördagen har inte samma drag under tävlingsdagen. Den för tävlingen nyinköpta motorn byts ut och gamla ”Bettan” får rycka in. (Kvalsnabbast i Jörn för ett år sedan och flitigt använd i ett flertal tävlingar) Kvalen avverkas i snabb takt och fast det var tankpaus med pizza levererad direkt till depån, hjälpte inte energiintaget bilen att gå fortare. Snabbast tycks det gå med den nya motorn. En sjunde plats och startruta tre i B-finalen får väll duga så länge. Oron över brist på toppfart gnager men jag kan nu inget mer göra utan laddar bara de bästa batterierna jag har och håller tummarna. D-finalen är den första final som ska köras. Strax efter starten kommer min teamkompis ”gråtande” med bilen i handen. ”Den går inte!” Förstahjälpen är lönlöst visar det sig då loppet redan mentalt är kört, men ett motorbyte som gör att bilen går igen gör att dagen inte rasar ihop totalt. Nästa teamkompis går inte vidare medan den fjärde av oss går med sina nyinskaffade batterier till C-finalen. Där tar dock hans resa slut för dagen. Ingen bra start för teamet. Efter en paus med varmkorv var det så dags för B-finalen. Åtta förare och fyra som skulle gå vidare till A-final. Med andra ord så skulle jag kunna nöja mig med en fjärdeplats om det skulle gå lite halvdåligt. Starten gick och lite småkrockar är ju sådant som händer. Jag grämer mig inte så mycket utan satsar på att köra upp mig från sjunde/åttonde(?) plats till fjärde i alla fall, under de 15 minuterna. Det går långsamt framåt. Jag klättrar sakta men ser samtidigt att heatets ledare kommer ifatt för varvning. Då inser jag att bilen inte klarar av denna påfrestning som en B-final i NorrCupen är. Jag håller jämna steg med flertalet av konkurrenterna under i stort sett hela banan men tappar direkt placeringen på raksträckan. Nicco (slutade tyvärr längre ner i resultatlistan) som står bredvid mig, kommenterar att han ”kan ju inte hålla igen på rakan” utan kör om men tappar under övriga banan. Varv efter varv byter vi placeringar på detta sätt tills något händer och han är borta… Problemet är dock för min del att jag tappar allt på rakorna som jag skulle behöva för att få min behövliga placering (uppflyttning till A-final) och hålla jämna steg med ledningen. En femte plats blev resultatet… Det var skoj att köra då körningen var mycket fin. Det gällde hela dagen. Alla förare var duktiga och endast några få varningar delades ut totalt under dagen. Tidsschemat höll och tävlingen kunde avslutas något tidigare, vid 18-tiden, än beräknat. Tacksamt för de som nu skulle ratta sina 1:1 bilar upp till de närmare 50 milen hem. Tyvärr så har jag inte så bra koll på race-klassen denna dag. Bilarna är snabbare, en knapp sekund snabbare än standard, och förarklassen även där är hög. Då är det ännu mer anmärkningsvärt att en så pass ny förare vann klassen. Jesper (en ung kille) körde sin första Mini-Z tävling (enligt hörsägen) och den vann han med så pass kvalificerat motstånd. Det är bara att säga ett stort grattis! Även till Mattias som visade med säker hand hur man hanterar en standard Mini-Z, ska ett stort grattis delas ut! Sen finns det en massa andra bedrifter gjorda under dagen men här får det räcka. Detta blev en racerapport sett ur mina ögon, och som inte på något sätt gör anspråk på att vara objektiv. Jag tackar alla förare och tävlingsstab för en mycket trevlig tävling och hälsar alla välkomna tillbaka! JSTCC /Peter Stensmar

NorrCupens tävling i Sollefteå den 19 november 2006

NorrCupens tävling i Skellefteå den 15 oktober 2006